---------------------------------------------------------------------------

                            - Hxans rtagrd -

                ett kapitel ur boken rtmedicin Och Vxtmagi
                              av Finn Sandberg
                     publicerad av Det Bsta MCMDXXXIII
                             ISBN 91-7030-103-4

           verfrt till elektronisk text av Swedish Infomania 1995.

---------------------------------------------------------------------------

        Nr solen gr ner och mrkret snker sig ver landskapet intrder
en frndring i styrkefrhllandet mellan det goda och det onda. Gud,
nglarna och mnniskorna har makten under dagen, men nr kyrkklockan har
ringt vid solnedgngen kryllar det pltsligt av allehanda vsen frn det
ondas vrld. De osaliga dda stiger upp ur sina gravar, demoner, vttar och
lvor kommer fram ur sina gmslen.
        Vrst av allt r att det finns frrdare ocks bland mnniskorna:
hxor och trollkarlar som str i frbund med djvulen och hans anhang.
Tillsammans behrskar de vrlden natten igenom, tills den frsta solstrlen
kommer till de goda krafternas hjlp, s att mnniskorna kan skta sina
dagliga sysslor i ngorlunda trygghet.
        S uppfattade man frr i tiden naturens och tillvarons dualitet,
och litet av den gamla tron lever nnu kvar: vi knner en obestmd oro vid
solfrmrkelser, och vi ser med visst ogillande p den som "gr natten till
dag". Om n omedvetet krver vi att grnsen mellan ljusets och mrkrets
vrld skall respekteras, fr vi anar dunkelt att en ndring av
styrkefrhllandet skulle leda till overskdliga olyckor.
        Vra frfder var vertygade om att denna brckliga balans mellan
gott och ont kunde upprtthllas endast nr alla utan undantag var starka i
tron. Det faktum att krig, pest och hungersnd - Guds varningar - s ofta
frhrjade vrlden kunde delvis skyllas p hxorna, som ju hade en fot i
vardera lgret, ljusets och mrkrets. Det r frsteligt att man med alla
medel frskte komma dem in p livet. Men uppgiften var svr, fr de gav
sig inte frivilligt till knna och var ytterst vlorganiserade - fr att
bttre kunna skydda sig och desto flitigare utfra sina onda grningar.
        P samma stt som det kristna samhllet alltid hade varit
hierarkiskt indelat med pve och kejsare verst och tiggarmunkar och
livegna bnder lngst ner, s hade det under tidernas lopp bringats ordning
och reda ven i hxsamhllet, med en europeisk hxpve, som alla hxor
mste lyda. Hans nrmaste vasaller, hxstormstarna, hade myndighet ver
sina rikens hxrotar, som var och en leddes av en lokal hxmstare. Hur
detta fantastiska hjrnspke gradvis tar fastare form kan vi flja frn
antiken - dr srskilt Apulejus (ca 125 e.Kr.-?) i "Asinus aureus" (Den
gyllene snan) ger en klar framstllning av hxorna och deras verksamhet -
till dess att det fr sin slutgiltiga utformning i "Malleus maleficarum"
(Hxhammaren), frfattad av dominikanmunkarna Heinrich Kramer och Jacob
Sprenger. Denna skrift utkom 1486, och under de fljande rhundradena
konsulterades den flitigt av alla som hade med hxfrfljelser att gra.
        Nr man i brjan av frra rhundradet brjade forska i hxeriets
historia framkastade tysken Jacob Grimm teorin att hxvsendets rtter
fanns i den germanskhedniska gudalran. Soldan, en annan tysk forskare,
ansg att det hade sitt ursprung i den antika grekisk-romerska
kulturkretsen.
        Det var emellertid egyptologen dr Margaret Murray som frst
lyckades stta ktt p hxvsendets ideologiska skelett. Enligt hennes
uppfattning tillbad hxorna Cernunnos, Den behornade guden, en urgammal
hednisk fruktbarhetsgudom. Dr Murray hvdade att hxorna hade hllit
Cernunnostron vid liv frst under asalrans mnga rhundraden och sedan
lngt in i den kristna tidsldern. Hennes teorier mottogs till en brjan
med stor vlvilja. De gav till synes rimliga frklaringar p en rad
dittills obesvarade frgor betrffande hxvsendets historia och karaktr.
Man fick nu veta orsaken till att hxorna vid bestmda tidpunkter p ret
mste trffas p ngon av de mnga europeiska mtesplatserna: Blkulla,
Blocksberg, Hcklefll, Lyderhorn, Tromskirke m.fl. - varje nations hxor
hade sin egen samlingsplats. Hxvsendets mycket likartade utformning i
olika lnder fick ocks sin frklaring, eftersom Cernunnosdyrkan i
forntiden hade varit utbredd ver hela Europa.
        Dessvrre har senare forskare gtt hrt t dessa bestickande
teorier. Inte heller religionshistorikern Ronald Knox sikter att
hxvsendets ursprung skall skas i vissa medeltida kttarsekter har ftt
st oemotsagda. Men ven om kritiken varit en nyttig motvikt till dr
Murrays litet vl livliga fantasi, s har den dock inte kunnat rubba dr
Murrays eller dr Knox fundamentala synpunkter, som i stor utstrckning
kompletterar varandra.
        Man lr knappast ngonsin komma till full klarhet om hxvsendets
ursprung eller ens uppn ngorlunda enighet om utstrckningen av dess
organisation. Det enda som man utan att riskera motsgelser kan pst om
hxornas historia r att de frde hedniska och krypto-kristna traditioner
vidare, att de var arvtagare till urgammal kunskap om naturens hemliga
krafter, och att de - skert ofta med rtta - beskylldes fr att missbruka
dessa krafter till skada fr sina medmnniskor.
        Hxornas naturkunnighet r lngt bttre kartlagd n deras
anknytning till olika religisa frestllningsvrldar. Bde hxor och
munkar frde forntidens rtmedicinska verksamhet vidare, men, vl att
mrka, var sin gren av den. I klostertrdgrden odlade man fretrdesvis de
lkevxter som hade anvnts redan av Hippokrates eller Galenos. I hxans
rtagrd sg man kanske ngon enstaka av dessa men fr vrigt endast rter
som de gamla lkarna enhlligt hade varnat fr och som i forntiden
utnyttjades bara av trollkarlar och giftblandare. Det r inte utan
anledning som det gamla latinska ordet fr giftblan- derska, venefica, i de
romanska lndernas sprk med tiden kom att betyda rtt och sltt hxa.
Visst fruktade vra frfder hxan p grund av hennes pstdda pakt med
djvulen och drav fljande ondska, men de fruktade henne i lika hg grad
drfr att hon framstllde och slde giftiga och narkotiska preparat t var
och en som ville kpa och kunde betala; det kunde vara ngon som grna
ville f ut sitt Fdernearv tidigare n det enligt naturens gng skulle
tillfalla honom, en kvinna i olgligt lyckliga omstndigheter eller en
frfrare som hoppades kunna "charmera" sitt ovilliga offer. Dessa sidor av
hxans verksamhet - hennes levebrd, s att sga - r intressanta inte bara
i sig sjlva utan srskilt drfr att hxsamhllets likheter med andra
hemliga sekter och ordnar just hr framtrder allra tydligiast.
Tempelherreorden utvade en internationell handels- och finansverksamhet -
dess fiender beskyllde den fr att bedriva ocker; frimurarna var under sina
frsta rhundraden ctt brdraskap av byggnadsarbetare och arkitekter;
rosencreutzarna sgs ha varit professionella alkemister och astrologer, och
i vra dagar ser vi hur anarkistiska grupper skaffar sig livets ndtorft
genom rn och verfall - verallt och i alla tider har grupper som verkar
utanfr det etablerade samhillet specialiserat sig var och en p sitt
verksamhetsflt, som har varit antingen udda eller kriminellt eller
bdadera. Hxornas oomtvistade verksamhet som giftblandare och kvacksalvare
kan anvndas som indirekt bevis fr att en form av hxorganisation kan ha
existerat och inte bara var en produkt av medeltidsmnniskans livliga
fantasi.

                            - Nattens skrdar -

        Vem minns inte den blandning av frundran, skrck och spnning vi
knde d vi som barn fr frsta gngen lyssnade till brderna Grimms eller
H.C. Andersens sagor om hxan, hennes frfallna, ensliga stuga och hennes
mrka trdgrd, dr giftiga trolldomsrter slogs om utrymmet med urgamla,
frvridna trd? Men sagans hxa och hennes omgivning har knappast existerat
annat n i fantasins vrld. Hxan och bonden bodde knut vid knut i byarna.
Hon vgade inte, som de gamla munkarna och rtkunniga lkarna, anlgga en
trdgrd dr hon systematiskt kunde odla sina rter. I stllet plockade hon
i smyg de vxter hon skulle anvnda, antingen dr de vxte vilt eller dr
hon i hemlighet hade odlat dem p ensliga platser. I det hnseendet skilde
sig hxans stt att odla sin trdgrd inte s srskilt mycket frn det
gamla bondesamhllets jordbruk p oftast lngt frn varandra belgina
kerlappar och tegar. Vi kan drfr med gott samvete tala om hxans
"rtagrd" utan att fsta ngot avseende vid att den var utspridd p ett
dussin stllen eller fler i den trakt dr hon bodde.
        Att hxan plockade sina rter i smyg och helst i skydd av mrkret
berodde fr vrigt inte bara p att hon inte nskade bli sedd. Hon liksom
mnga andra p den tiden ansg att det fr varje enskild lkevxt och
trolldomsrt fanns ett optimalt skrdetillflle nr vxtens kraft var som
strst och den kraftfrlust som skedde genom uppryckning eller avskrning
blev som minst.
        Alla eller nstan alla hxans rter skulle plockas om natten, ngra
nr mnen var i avtagande eller frmrkad, andra nr den var i tilltagande
och en, den sgenomspunna lsbrken, Botrychium lunaria, vid fullmne. Man
har p senare tid att bekrftelse p att mnen har ett inflytande p en rad
biologiska fenomen; det finns allts anledning att tro att hxan visste vad
hon gjorde.
        I det fljande behandlas ngra vxter om vilka man med skerhet vet
att de i stora delar av Gamla vrlden i rtusenden har sttt i hxans och
giftblandarens tjnst; de har speciellt kommit till anvndning i de
flygsalvor varmed hxorna smorde sig infr sabbatsresorna. Dessutom omnmns
en rad vxter som skert fanns i hxans rtagrd, men som stod s avsides
att hon gick dit endast nr mnen stod i ny och nedan.

                  - Den skrikande roten frn galgbacken -

        Alrunan, Mandragora officinalis, hr till de mest omskrivna och har
blivit litterrt allmngods p samma stt som Storsjodjuret, Atlantis,
Eldorado och Nostradamus profetior. Det gemensamma fr den och ytterligare
ngra av dessa populrhistoriens evigt grnskande vxter r att de r
synteser av urgamla myter. De handlar alla om ngot som en gng mste ha
varit verklighet och som kanske kan bli det igen - mnniskans kamp mot
farliga vilda djur, flykt undan naturkatastrofer etc. - eller ocks
understryker de mycket Fundamentala aspekter av mnniskans tro och
frhoppningar: man kan finna lyckan, det gr att tyda framtiden. let r
alls inte ngon tillfllighet som avgr vad vi sparar i vr mytologiska
skattgmma. Nr vi dr ocks trffar p alrunan r det drfr att den frn
att ha varit en frhllandevis oskyldig lkevxt med tiden vvdes in i s
mycket mystik att den i folktron till sist antogs vara den starkaste, men
ocks den farligaste av alla trolldomsrter. Den kom att representera allt
det outgrundliga och lockande i vxternas frunderliga vrld.
        Mandragoravxten, som innehller alkaloiderna skopolamin och
hyoscyamin, r ursprungligen hemmahrande i de stra Medelhavslnderna. Dr
frekommer den ganska sparsamt p icke odlad mark och steniga betesmarker.
Redan de gamla perserna och egyptierna knde till de gula eller gyllenrda
brens och srskilt rotens helbrgdagrande krafter och anvnde skert
bdadera som afrodisiaka. Bitar av alrunerot, sannolikt en krlekstalisman,
har ptrffats tillsammans med annat gravgods i pyramidernas kungagravar,
och alrunan omnmns i "Papyrus Ebers" ca 1550 f. Kr.
        I Bibeln nmns alrunans frukter tv gnger. I Frsta Mosebok
30:14-16, dr Rakel byter till sig dem av Lea fr att med deras hjlp bli
fruktsam, och i Hga Visan 7: 11-13, dr den unga vackra Sulamitmer
poetiskt skildrad n ngon annan kvinna p jorden - uppmanar sin lskade
att flja med ut p landet; dr vill hon ge honom sin krlek, dr ute
doftar krlekspplena som hon har sparat t honom, och avsikten r tydligen
att de skall gra honom eldig "i krleks grning och lekamligt umgnge".
        Den grekiske lkaren Theofrastos (ca 370-285 f.Kr.) gr klart fr
oss att alrunan r en alldeles speciell vxt. Innan han berttar att roten
bl.a. anvnds bde som smnmedel och afrodisiakum, terger han - utan att,
enligt egen utsago, stta tro till dem - de frhllningsregler som
rhizotomerna, dvs. "rotskrarna", anser mste fljas vid plockningen. Frst
skall man med kniven rita tre cirklar p marken runt vxten. Med ansiktet
vnt t vster kan man sedan skra av den versta biten av roten. Drefter
frilgger man mer av roten, men innan man skr loss den sista biten skall
man dansa omkring den och lsa upp s mycket man kan om lskogens
mysterier.
        Redan Pythagoras, som fddes omkring r 580 f. Kr. , lr ha kallat
alrunan fr anthropomorfon, "den mnniskoliknande (rten)", och med litet
god vilja kan man ocks frestlla sig att plroten, som ofta r delad,
skulle kunna vara en liten mnsklig varelse eller en docka. Nr vxten
beskrivs i de ldsta grekiska lkarbckerna r det oftast bara dess
medicinska anvndning som intresserar frfattarna. Frst under den romerska
kejsartiden tillfogas detaljer om dess farlighet och magiska kraft.
Josephus Flavius, den judiske generalen, diplomaten och historieskrivaren
som slutade sina dagar i Rom ca 100 e. Kr. , berttar att det i en dal nra
Dda havet finns en fantastisk vxt som om natten utstrlar ett flammande
rtt sken. Det r svrt att komma nra den, fr den drar sig undan nr den
mrker att ngon nrmar sig. Men lyckas man hlla ver den urin eller
menstruationsblod hller den sig lugn. Att rra direkt vid vxten r
livsfarligt, men det r nd mjligt att plocka den. Frst mste man grva
frsiktigt runtomkring den tills bara den yttersta rotspetsen sitter fast i
marken. Sedan binder man en hund vid roten och gr drifrn. Nr hunden
frsker flja efter sin herre drar den vxten med sig, men i samma
gonblick dr djuret som ett stllfretrdande offer fr sin herre, som nu
utan risk kan lgga beslag p den dyrbara vxten. Sttet r omstndligt men
vl vrt besvret och priset p en hund, fr vxten har egenskapen att
kunna driva bort demoner; dessa flyr i skrck bara vxten frs i den
besattes nrhet.
        Josephus pstende att vxten lyser i mrkret r inte helt utan
grund. Vid vissa speciella vderleksfrhllanden hnder det att kemiska
smpartiklar i daggen och p brens yta ingr frening och alstrar ett
svagt ljussken. Ett liknande fenomen kan man under ljusa nordiska
sommarntter iaktta dr det vxer blbr.
        Ngra f generationer senare tillfr Aelianus bilden nya detaljer.
Man kan inte se alrunan om dagen, eftersom den gmmer sig bland andra
vxter. Men om natten lyser den som en stjrna i mrkret, och man kan mrka
ut stllet dr den str och nsta dag vara sker p vilken vxt som r
alrunan, ven om den p pricken liknar de oskyldiga vxterna runtomkring.
Sedan binder man fast en glupande hungrig hund vid roten, och innan man gr
drifrn placerar man en doftande portion stekt ktt utom rckhll fr
hunden. Det utsvultna djuret frsker snart n fram till kttet, men dr i
samma gonblick som det drar upp alrunan ur jorden. Kadavret skall grvas
ner dr vxten har sttt, och man skall frrtta en begravningsceremoni
till ra fr djuret som fick stta livet till fr att dess herre skulle
kunna skaffa sig alrunan.
        P ett annat stlle berttas att hunden inte ndvndigtvis mstc
d: endast om den hamnade innanfr den frsta av de tidigare nmnda tre
cirklarna var dess de beseglat. Men denna frist blev inte lngvarig, fr
snart pstods det att alrunan alltid utsttte ett s fasansfullt skri nr
den drogs upp ur jorden att den som hrde det dog av skrck. Frn den tiden
anvnde man bara svarta hundar. Med dem var det illa stllt redan frn
brjan. Skaparen skulle knappast ha givit dem en s olycksdiger frg om de
inte hade varit onda djur som vl frtjnade att d.
        Frn att ha varit en mnniskoliknande vxt hade alrunan efter hand
kommit att bli till ett hemskt, levande vsen. De olika stadierna i
frvandlingen r inte knda i detalj. Berttelsen om Jasons kamp med
krigarna som vxte upp ur draksdden kan ha bidragit, men den viktigaste
kllan r frmodligen en fornkristen berttelse. I denna sgs det att
alrunan ursprungligen var en frstudie till mnniskan som Gud kasserade
efter att ha skapat Adam av Paradisets rda jord. Att vxten r s sllsynt
skulle bero p att den nnu fredrar att vxa nra Edens lustgrd, lngt
borta p toppen av ett hgt berg ngonstans i sterns oknda lnder.
        Denna tradition hindrade emellertid inte att den verkliga alrunan
s smningom odlades i trdgrdar ven norr om Alperna. Dr, srskilt p
tysk mark, knts nya traditioner till den, och ngra av de gamla fll i
glmska som folktro, ven om de kanske dessfrinnan hunnit bli nedtecknade
och drfr nnu r knda. Ett radikalt nytillskott i folktron r att
alrunan, som nu ocks gick under namnet "galgmannen", endast kan vxa under
galgen och skjuta upp ur marken bara dr antingen urin eller sd frn ngon
av de hngda fuktat jorden. Men, fr man veta, inte varje galgfgels
utsndringar har kraft att locka fram alrunan. Den hngde skall ha varit en
"ren yngling", vilket i detta sammanhang betyder att han i livet skall ha
varit en rkesklm som redan i moderlivet ftt tjuvnaturen och aldrig
ngonsin har gnat sig t annat n att stjla.
        Liksom allt som har med brott, tortyr och dd att gra r
avrttningsplatsen omgiven av mystik och fasa. Det var inte vem som helst
som nattetid vgade sig bort till galgbacken fr att grva upp alrunan ur
jord som ocks hrbrgerade de frmultnade kvarlevorna av hngda,
halshuggna och steglade frbrytare. De flesta som nskade sig en alruna
fredrog skert att kpa den i stllet. En ny alruna kostade mycket pengar,
men det r inte att undra p med tanke p det ursprung och de egenskaper
man tillskrev den. Den gjorde sin gare osrbar i strid och gav honom
"friskott", s att han kunde trffa allt han siktade p. Den botade honom
frn alla sjukdomar och var srskilt verksam mot sdana som han drog sig
p krlekens slagflt. Den hjlpte honom att finna dolda skatter, s att
han snart blev en vlbrgad man, och den frskaffade honom gott anseende
och tur i krlek, ty ingen kvinna kunde st emot alrunans dragningskraft.
        En talisman som kunde gra allt detta och mer drtill mste man
behandla med strsta omsorg, annars blev den till ingen nytta och kunde
till och med vara farlig att ha att gra med; den hyste nmligen nnu hat
till mnniskan som hade trngt undan den frn Guds nd - vidskepelsen tar
ltt p det faktum att "galgmannen" och Para- disets alruna knappast kan ha
haft mycket med varandra att gra.
        Den nyfrvrvade alrunan skulle badas i vin, svepas in i rtt och
vitt sidentyg och bra en sorts sammetshuva. Varje vardag skulle den badas
p nytt och drefter utfodras, men det rder stor oenighet om vad den
skulle ha att ta. Ue flesta ansg att det rckte om den fick nattvardsbrd
som man hade ltit bli att svlja vid nattvardsgngen. Andra pstod att den
tyckte allra bst om en portion saliv innan man hade tit ngot p
morgonen, och det fanns lrt folk som hll fre att alrunan frst och
frmst borde utfodras med litet av Paradisets rda jord, ur vilken den och
vi och hela skapelsens mngfald r komna. Det sista tycks emellertid stmma
illa verens med det faktum att medeltidens alkemister eftertraktade
alrunan just drfr att den sjlv innehll ngot av denna enastende jord,
som var s ndvndig som katalysator vid framstllningen av De vises sten.
        Det hnde ibland att en alruna trttnade p sin herre. D verkade
den inte, och man kunde lika grna slja den omedelbart, fr annars blev
den ondskefull och stllde till olyckor. Var och en som gde en alruna
brjade med tiden hysa betnkligheter mot att behlla den, fr det var
farligt att tillskansa sig mer lycka n vad som tillkom en. Det var en
synd, ty det gick ut ver andra - summan av lycka i vrlden var nmligen
konstant. Tog en fr mycket fick en annan fr litet. Men att bli av med
alrunan kunde vara nog s besvrligt, srskilt om den var gammal och redan
hade tjnat mnga herrar. Fr det var med den som med svartkonstboken
"Cyprianus": den kunde inte ges bort och fick bara sljas fr mindre n vad
man sjlv hade betalat fr den. Nr priset hade fallit till rikets minsta
myntenhet var det omjligt att finna en kpare, och nr innehavaren dog
mste alrunan flja med i kistan. P domens dag skulle den stiga fram infr
Gud vid sin gares sida och utkrva hans andel av det eviga livet.
        Nr tron p alrunan under 1500-talet och brjan av 1600-talet ndde
sin kulmen brjade ocks kritiska rster gra sig hrda. Lkaren John
Gerard (1547-1607), vars rtabok utkom 1597, redogr med uppenbart
ogillande fr tskillig vidskepelse kring alrunan och slutar med fljande
frmaning:

  "Ni skall kasta ut alla dessa fantasier och kringhistorier ur era bcker
och ert minne och veta att de till alla delar r falska och osanna. Jag och
mina tjnare har grvt upp, planterat och planterat om en stor mngd
alrunor och nd aldrig ngonsin kunnat se ngon likhet med vare sig man
eller kvinna hos dem. Ibland har de en rak rot, ibland tv och ofta sex
eller sju sidortter som gr ut frn den stora huvudroten, just s som det
behagar naturen att utrusta dessa liksom andra vxter."

        Gerard var inte den frste som framfrde invndningar. Han hnvisar
sjlv till dr William Turner, som 1551 hade skrivit ngot liknande i frsta
delen av sin rtabok, och redan i "The greete herball" frn 1526 hade
alrunans mnskliga form frnekats. Men dessa tre engelska vittnesbrd till
trots frblev alrunans stllning i folktron stark lngt in p 1700-talet,
och det var frst efter infrandet av den obligatoriska skolgngen som tron
p dess magiska krafter brjade d ut. nd spkar den d och d. Bara fr
ngra r sedan snde dansk television en intervju med en ldre man frn
Sonderjylland som p fullt allvar pstod att en av hans grannar utvade
ondskefulla hxkonster och inte drog sig fr att bussa sin alruna p folk
som han inte gillade.
        Det r ovisst om alrunan ngonsin har odlats av nordiska hxor, men
i Central- och Sydeuropa anvndes bde frukterna och roten som ingredienser
i krleksdrycker och hxsalvor. Det r tvivelaktigt om hxorna alltid
frstod att galgbackens alruna och den vackra lilla rten var identiska.

                        - Djvulens vlkomstdryck -

        Sedan spanjorerna p 1500-talet hade frt potatisen och tomaten
till Europa skulle det drja tskilliga generationer innan folk kunde frm
sig att acceptera dem som den goda och nrande fda de utgr. Detta hngde
samman med att dessa bda amerikanska medlemmar av familjen potatisvxter i
alltfr hg grad pminde om sina beryktade europeiska slktingar alruna,
belladonna, spikklubba och, sist men inte minst, bolmrt, Hyoscyamus niger.
Man ansg att de mste vara giftiga. Och det r de ju ocks, men giftet,
alkaloiden solanin, finns i frukterna som vi inte ter.
        Om man lter en potatisplanta och en bolmrt vxa upp sida vid
sida, ser man snart i hur hg grad de liknar varandra, men ocks vilka
skillnaderna r. En sdan jmfrelse blir avgjort inte till bolmrtens
frdel. Med sina grgrna, tttsittande blad som dessutom r klibbiga och
ludna, sina egendomliga, nstan likaktigt gulvita, violett drade blommor,
som mest av allt pminner om "onda gon", och med sin obehagliga lukt r
den ett slags mr Hyde i frhllande till potatisens dr Jekyll. Skenbart har
bolmrten inte heller dolda dygder som potatisens tliga underjordiska
stamknlar. nd r den en nyttig om n farlig vxt; alla delar av den
innehller alkaloiden hyoscyamin, frna dessutom skopolamin, och bda dessa
farliga gifter kan anvndas i svl det godas som det ondas tjnst.
        De gamla egyptierna knde till bolmrten, och den omnmns i
"Papyrus Ebers". Den beskrivs som en nyttig men farlig vxt av nstan alla
forntida rtaboksfrfattare, och litet av den mystik som omgav alrunan
smittade av sig p bolmrten. Aelianus, som dock inte alltid r en plitlig
klla, berttar att man vid uppgrvandet av bolmrten fljde nstan samma
procedur som nr det gllde alrunan. Skillnaden var att man inte band en
hund utan en fgel vid plantan.
        Det linnska slktnamnet r en latinisering av dess gamla grekiska
namn hyoskyamos, som betyder svinbna. Enligt den bermde tyske lkaren och
rtaboksfrfattaren Otto Brunfels (1488-1534) anspelar namnet p att svin
skulle a kramp nr de ter bolmrt. I Grekland anser man dr emot
fortfarande att det kommer av att den trollkunniga Kirke med en
bolmrtsdryck frvandlade Odysseus besttning till svin. Vilken frklaring
som r den rtta r omjligt att avgra, s man kan med lugnt samvete vlja
att tro p den senare, som dels r den roligaste, dels mycket vl kan
innehlla ett korn av sanning.
        Hos Apollonios Rhodios (200-talet f.Kr.) och Ovidius (43 f.Kr.-17
e.Kr.) svl som hos Homeros berttas det om trolldrycker med verkningar
som tyder p att alkaloiden hyoscyamin har varit den mest verksamma
bestndsdelen. De tv frstnmnda frfattarna ger detaljeradc beskrivningar
av hur Kirke och hennes brorsdotter, den lika trollkunniga Medea, samlade
sina trolldomsrter. Det kan knappast rda ngot tvivel om att de bda
mytiska skrckfigurerna har haft levande modell - dtidens grekiska hxa,
som knde till bolmrtens dolda, farliga krafter.
        Bolmrten r ganska vanlig, srskilt p obrukad kulturmark och ofta
som relikt vid borg- och klosterruiner. Det hnder att den pltsligt
upptrder p stllen dr den inte har setts i mannaminne. Det visar sig d
att man fregendc r genom grvning eller pljning har rrt om ijordlagret
ovanp gamla byggnadstomter. Man har faktiskt konstaterat att bolmrtsfr
som blir liggande i djupare, luftfattiga jordlager kan bevara grobarheten i
mnga hundra r.
        Framsade orakelprstinnan i Delfi sina profetior under inverkan av
rken frn brinnande bolmrtsfrn? Under antiken kallade man bolmrten
Herba Apollinaris, och forskarna r i vra dagar eniga om att Pythian
spdde i ett tillstnd av narkotisk extas, s den gamla traditionen r med
strsta sannolikhet trovrdig.
        ven gallerna lr ha anvnt bolmrtssaft till att drnka in spjut-
och pilspetsar med, och nst stormhatten var bolmrten favorit hos
forntidens och medeltidens giftblandare. I nyare tid vergick giftmrdarna
efter hand till att anvnda "bekvmare" medel som arsenik och stryknin, men
nnu i vrt rhundrade har bolmrten nmnts i samband med en mordrttegng:
den knde engelske massmrdaren dr Crippen dmdes 1911 till dden och
hngdes fr att ha tagit livet av sin hustru med hyosin-hydrobromid.
        Liksom odrt och alruna har bolmrt anvnts fr att lindra de
ddsdmdas lidande under den lemlstning som ofta fregick sjlva
avrttningen, srskilt nr det rrde sig om svra missddare: falskmyntare,
otuktsmn, kungamrdare och, naturligtvis, hxor.
        Men bolmrten kan ocks sknka glmska eller i varje fall en knsla
av att det som har hnt, det som pgr eller det som kanske kommer att ske
i framtiden inte har ngon betydelse; man accepterar okritiskt sin
situation och lter sig ledas eller frledas till vad som helst. Ngra
forskare har ansett att bolmrten var den aktiva bestndsdelen i den
mrkliga trolldryck som Grimhild rcker till Gudrun i Gudrunskvdet; Gudrun
inte bara glmmer att hennes man, Sigurd, har blivit mrdad, utan slutar
hata Brynhild, som har anstiftat mordet, och samtycker till och med till
att bli kung Atles brud. Mycket talar fr att bolmrten ingick i den
drycken, fr av de vxter som skulle ha kunnat framkalla Gudruns tillstnd
var den troligtvis den enda som hade ntt Norden redan under sagatiden.
Litteraturhistorikerna r emellertid tmligen vertygade om att det gamla
kvdet har en burgundisk klla som har gtt frlorad. Om detta r riktigt
r hypotesen genast mindre vrd, fr nere i Burgund kunde ocks andra rter
komma i frga.
        Bolmrten ingick i hxsalvorna, och mindre plitliga kllor gr
gllande att man vid vrvandet av nya hxor blandade bolmrtssaft i
vlkomstbgaren. Under inverkan av denna dryck frmddes offren delta i
hxsabbatsriter som var s komprometterande att det inte fanns ngon
tervndo.

                     - Strlande gon och vilt raseri -

        Belladonnan, Atropa belladonna, r en potatisvxt frn Sydeuropa
och Frmre Orienten som har Linn att tacka fr sitt nuvarande botaniska
namn. Denne var s vl frtrogen med vxternas karaktr och egenskaper att
han nstan alltid lyckades finna utomordentligt trffande namn p de vxter
han dpte eller dpte om. Atropa belladonna r ett bra exempel. Slktnamnet
gr tillbaka till den grekiska desgudinnan Atropos, "den oundvikliga", som
klipper av vr livstrd - belladonnans gift var ofta saxen i hennes hand.
Artnamnet erinrar om en annan sak, nmligen att rten ocks sttt i
sknhetens och krlekens tjnst; "belladonna" (vacker kvinna) r dess gamla
italienska folkliga namn och syftar sannolikt p att kvinnorna i Sydeuropa
fordom anvnde atropinhaltig belladonnasaft, blandad med vatten, som
gondroppar fr att vidga pupillerna - stora, drmmande gon har alltid
fascinerat det motsatta knet.
        Fre Linns tid var belladonnan knd under en rad latinska namn som
nrmast mste betecknas som skllsord och som i varje fall tydligt angav
vilket rykte vxten hade frskaffat sig genom tiderna: furiale, den
rasande; mortiferum, den ddsbringande; laethale, den ddande; hypnoticon,
den hypnotiserande eller frtrollande och somniferum, den svande. Ue
folkliga namnen var av samma slag: giftkrs, galnebr och dvalbr. Det
sista namnet r mycket gammalt - "dwaleberry" och "dwale" r ocks engelska
medeltida benmningar p vxten, och eftersom ordet "dvala" r av
fornnordiskt ursprung kan det tnkas att "dvalbr" var det gngse namnet i
Norden redan fre de skandinaviska invasionerna i England.
        Belladonnan r mycket giftig, och giftet finns i alla vxtens
delar. Till strsta delen utgrs det av alkaloiden hyoscyamin, men dessutom
frekommer atropin och skopolamin i sm mngder samt spr av de ngot
annorlunda verkande alkaloiderna apoatropin och belladonnin. Svr
frgiftning leder till raserianfall, frlust av syn och talfrmga och
drnst medvetslshet som i obehandlade fall vanligen fljs av dden p
grund av andningsfrlamning.
        Lyckligtvis r belladonnan sllsynt i Sverige. Man kan dock trffa
p den som ogrs lngs strnder och grden i sdra delen av landet.
Egendomligt nog nmns belladonnan inte i gamla nordiska lkaroch
rtabcker. Om munkarna och senare lkarna knde till vxten, s har de
inte velat knnas vid den; det var riskabelt att anvnda den, och man hade
mindre farliga rter till hands som kunde gra samma nytta.
        Belladonnan har inte beskrivits tydligt av de frfattare vilkas
bcker vi knner till i dag, men dr omtalas en alruneart, morion, p ett
stt som talar fr att det skulle rra sig om belladonna. Vi fr dessutom
veta att Dionysosorgiernas menader kastar sig i armarna p gudens manliga
tillbedjare med uppsprrade gon och att de vid andra tillfllen med vilt
flammande gon kastade sig ver alla mn de mtte p sin vg fr att slita
snder och sluka dem. Mlande beskrivningar r inte mycket vrda som bevis,
men de kan tyda p att backanternas vin stundom blandades upp med saft av
svl spikklubba som belladonna.
        Antagligen drfr att frgiftningssymptomen var s ltta att knna
igen kom belladonna inte s flitigt till anvndning vid giftmord som vissa
av sina slktingar. Enligt den engelske lkaren och rtaboksfrfattaren
Nicholas Culpeper (1616-1654) "finner man ett anmrkningsvrt cxempel p
vxtens desdigra fljder i Buchanans 'Historie of Scotland', dr det
berttas om hur Swenos hr tillintetgjordes sedan den hade trngt in i
Skottland. Hndelsen utspelades sedan skottarna blandat br av denna rt i
det mjd som enligt reglerna fr vapenvila skulle bjudas danskarna. Dessa
blev s berusade att skottarna kundc verrumpla och dda de flesta medan de
sov, s att de som terstod knappast rckte till fr att fra sin kung i
skerhet." Den danske kungen Sweno var i sjlva verket Svein Knutson, kung
av Norge 1030-1035, vilken frskte ervra Skottland frn Duncan I.
Skottarnas ledare vid detta tillflle var earlen av Macbeth, frebilden
till skurken i Shakespeares drama.
        Belladonna ingick i tskilliga hxpreparat, srskilt hxsalvor i
Tyskland och Frankrike. Uet r emellertid ovisst om skandinaviska hxor har
anvnt rten.

                     - Fr vllustingar och strypare -

        I hxans rtagrd vxte ocks spikklubban, Datura stramonium.
Datura eller, riktigare, dhatura r en avledning av sanskritordet dhat,
vilket var namnet p ett gift som utvanns ur Datura metel, en indisk art av
spikklubba. Carl von Linn, som annars inte var frtjust i exotiska
benmningar, accepterade denna som slktnamn, eftersom han frestllde sig
att den innehll en latinsk rot, dare, som betyder att ge - nmligen
spikklubbans saft som medel mot impotens.
        Slktet har talrika representanter bde i Gamla och Nya vrlden. P
den hr sidan Atlanten r arterna rtliknande, men ngra av de amerikanska
blir till sm trd och buskar. Gemensamt fr alla r att de innehller
alkaloiderna hyoscyamin, skopolamin och atropin och att dessa mnen finns i
alla vxtens delar, till och med blommorna. Detta faktum br dock inte
frleda ngon att stta tro till berttelsen om den stackars vergivna
Lakm som i Delibes opera begr sjlvmord genoin att andas in
"daturatrdets giftiga doft" - det skulle vara en alltfr utdragen dd.
        D. stramonium, vr inhemska spikklubba, har med tiden blivit
tmligen sllsynt, men ptrffas ibland i nrheten av sophgar och
trdgrdar. Den r ettrig, ltt igenknnlig p sin lukt och sina vita,
trattformiga blommor och sina frukter, som r stora som valntter och ttt
besatta med taggar.
        De flesta av forntidens rtaboksfrfattare fruktade spikklubban och
varnade sina lsare ingende fr den. Theofrastos sger att den som intar
3/20 uns (4,2 g) av roten kommer att knna sig som en sjutusan till karl;
den dubbla dosen framkallar syner och vergende sinnesfrvirring; den
tredubbla dosen leder till bestende galenskap och den fyrdubbla leder till
dden.
        Bde Dioskorides och Plinius bekrftar detta, och den senare
tillgger att saften har anvnts som gift till spjutspetsar samt att
spikklubban, som han kallar manicon, "den sinnesfrvirrande (rten)", har
andra, oskyldigt klingande namn vilka har givits den av folk som med ont
uppst nskar dlja dess sanna natur. Frgan om spikklubbans "sanna natur"
gav upphov till mnga gissningar och mer eller mindre fantastiska
historier. Nr en Fransk diplomat hemkommen frn Persien ngon gng p
1600-talet berttadc att bin som sg i sig nektar frn persisk Datura
producerade s giftig honung att en enda sked rckte fr att dda en
mnniska, var det alldeles skert en verdrift.
        Och det r litet pinsamt nr medlemmarna av The Royal Society i
London i slutet av 1600-talet p fullt allvar frgar en hemvndande
lndienresenr, sir I'hiliberto Vernatti, om det var sant som det berttades
"att indierna kan bereda den bedvande Daturan s att den blir kvar i
tskilliga dagar, mnader, ja r i en mnniskas mage och sedan, vid en
frutbestmd tidpunkt, kan ta livet av den olycklige utan att det slr fel
p s mycket som en halvtimme fre eller efter den berknade tidpunkten".
Ambroise Par hade nmligen redan hundra r tidigare frskrat att detta
var omjligt.
        Det som de engelska vetenskapsmnnen kallade "den bedvande
Daturan" - the stupefying herb Datura - var skerligen D. metel. I sitt
hemland anvndes den av thaggerna - tillbedjare av Kli, fruktbarhets- och
ddsgudinnan - dels fr att bedva de mnniskooffer som hon krvde, dels
fr att sektens medlemmar skulle uppn det maniska tillstnd som gjorde dem
kapabla att utan fruktan verfalla, bedva och mrda tillflliga vgfarande
- de hgst skattade offren. Man har berknat att thaggersekten under loppet
av ngra rhundraden hann mrda mer n etthundratusen mnniskor, innan de
anglo-indiska myndigheterna i mitten av 1800-talet lyckades krossa den.
        Mnga forskare anser hinduernas Kali identisk med den grekiska
gudinnan Io. Denna betraktades av menaderna, Dionysoskulturens kvinnliga
deltagare, som Dionysos moder och dyrkades i extas som - frmodas det -
framkallades med hjlp av spikklubbans saft. Egendomligt nog kan man allts
finna en direkt frbindelse mellan den forngrekiska Dionysoskulten och den
nstan nutida indiska thaggersekten; de mytiska berttelserna om Dionysos
och Ios besk i Indien kan kanske tas bokstavligt.
        Trots sin farlighet anvndes spikklubbepreparat flitigt i
krleksdrycker. De blev, som en uppbragt tysk frfattare uttryckte det,
"ein Mittel der Hurenwirte, schlimmer Mdchenverfrer, entarteter
Bhlerinnen und frischer Wollstlinge"- "ett medel fr horkarlar, lmska
kvinnofrfrare, perversa kurtisaner och unga vllustingar" - nr det
gllde att gra offret viljelst och ofrivilligt sexuellt upphetsat, ja
kanske till och med inedvetslst. Vxten var dessutom flitigt anvnd som
ingrediens i hxsalvorna.

                          - Sokrates giftbgare -

        Nr man bar fram giftbgaren till Sokrates sade han till den som
rckte honom den: "Du frstr dig p det hr. Vad skall jag gra?" "Drick
ur bara", blev svaret, "och g sedan omkring tills dina ben knns tunga.
Lgg dig d, s verkar giftet av sig sjlvt."
        Sokrates tmde bgaren i ett drag. Sedan gick han omkring tills han
knde tyngd i benen och lade sig d p rygg. Han som hade rckt honom
bgaren np honom, frst i foten, sedan allt hgre upp p benen, fr att
visa de nrvarande att Sokrates hade brjat bli kall och frlora knseln.
        "Nr giftet nr hjrtat", sade han, "kommer Sokrates att d." Nr
knslolsheten hade ntt till hfterna, uttalade Sokrates sina sista ord
och bad vnnen Kriton att offra en tupp till Asklepios. Kriton lovade att
detta skulle blir gjort och frgade om det fanns ytterligare ngot som
skulle gras. Men Sokrates svarade inte. Strax eftert gick en sklvning
genom hans kropp, och hans blick stelnade. Kriton sg detta och tillslt
hans mun och gon.
        S dog den vise Sokrates r 399 f.Kr. Man tror att giftbgaren
innehll saft av odrt, Conium maculatum, blandad med opium och vin. Denna
blandning var enligt Plinius grekernas vanliga medel fr att avrtta
ddsdmda frbrytare. Endast de grvsta missddarna tvangs dricka akonitin,
stormhattsgiftet, som orsakade en lngt plgsammare dd.
        ven i andra kulturer n den grekiska spelade vxtgifter cn roll
vid avrttningar. Hos de gamla hebrerna, dr avrttningar verkstlldes
genom stening, liksom vid de romerska korsfstelserna, fick de ddsdmda
ibland fre avrttningen en smrtstillande och bedvande dryck, som ofta
innehll saft av antingen odrt, bolmrt eller alruna.
        Det har hvdats att odrten frdes till Norden, dr den
ursprungligen inte hr hemma, fr att anvndas som kyskhetsmedel; den
skulle dmpa kttets lustar hos munkar och nunnor. Det rder heller inget
tvivel om att den odlades i klostertrdgrdarna, fr den ptrffas ofta som
relikt nra klosterruiner, men den frdes skert in lngt fre
klostertiden. I varje fall tycks det ha varit ett frkristet bruk att lta
odrt vxa alldeles utanfr huset, s att vxten kunde absorbera allt gift
och drmed hlla dem som bodde i huset vid god hlsa. Sannolikt hade
vikingarna med sig odrtsfrn hem frn sina frder i sder och vster. De
mste ha bevittnat hur utlndska kirurger bedvade amputationspatienter med
odrtssaft och det kan inte ha tagit lng tid fr dem att inse frdelarna
med att ha rten till hands ven i hemlandet.
        Odrten och dess likaledes vildvxande slkting sprngrt, Cicuta
virosa, hr till de flockblomstriga vxternas stora familj. I forngrekisk
tid var odrten och sprngrten vigda t mngudinnan Hekate, som rdde ver
alla mrksens grningar och som var hxornas mktiga beskyddarinna och
rdgivare, inte bara nr de begick giftmord, utan ocks nr de gnade sig
t enklare skurkstreck, exempelvis att stjla hns.
        "Fr att kunna fnga fglar med hnderna", heter det i en gammal
svartkonstbok, "skall du ta krnor av varje sdesslag vl uppbltta i vin
och odrtssaft och kasta dem t fglarna. Varje fgel som ter drav
berusas och frlorar sin kraft."
        Odrten var under senare medeltid en viktig lkevxt som blev
freml fr odling i varje klostertrdgrd. Som redan tidigare nmnts
anvndes den bland annat fr att hlla munkar och nunnor p dygdens smala
stig, men den tnjt ocks stort anseende Som botemedel mot ignis sacer,
den heliga elden, fljderna av mjldrygefrgiftning, ett av medeltidens
vrsta gissel.
        Det intensifierade nyttjandet av kermarken och bruket av kemiska
bekmpningsmedel har medverkat till att odrten brjat bli sllsynt. Dem
mycket giftiga sprngrten r ocks mindre allmn och vxer vid
sjstrnder, och lngs ar och bckar. Den r avgjort den farligaste av de
tv, ty dess gift, det krampframkallande cicutoxinet, vllar mer smrta,
och r i samma dos mer livshotande n odrtens coniin. Dessutom smakar dess
rotstock till frvxling likt selleri eller persiljerot. Vid frgiftningar
r prognosen dlig: hlften av alla sprngrtsfrgiftningar leder till
dden.
        Hxorna anvnde odrt och sprngrt till tskilligt annat n
giftmord och hnsstlder; bda vxterna ingick bl.a. i mnga hxsalvor. I
ngra hxrecept nmns andra flockblomstriga vxter, t.ex. vildpersilja,
Aethusa cynapium, som innehller coniin i mycket lg koncentration. Coniin
har ocks egenskapen att ge en flygfrnimmelse, och vildpersilja var allts
ett anvndbart surrogat nr man inte hade odrt eller sprngrt till hands.

                         - Giftet frn ddsriket -

        Av alla trolldonisrter mste stormhatten, Aconitum napellus, anses
som den giftigaste. Mnga som har handskats vrdslst med den har ftt
stta livet till.
        En grekisk myt berttar att stormhatten blev till av fradgan som
droppade frn Kerberos tre gap nr Herkules slpade upp odjuret ur
underjorden. Fradga frn bde mnniskor och djur troddes vara giftig, och
ju vildare varelse, desto giftigare fradga.
        Stormhatten r en reslig och vacker vxt, som kan bli upp till
halvannan meter hg. Den har skaftade, djupt flikiga, mrkgrna blad och
talrika blommor samlade i en klase i toppen. Blommornas kronblad r helt
dolda av de fem kronbladsliknande, blvioletta foderbladen av vilka det
versta, "stormhatten", r hjrtformat. Alla vxtens delar, ven frna och
den tjocka, knlformigajordstammen - r giftiga.
        Mnga jgarfolk, frn det japanska ainofolket i ster till irerna i
vster, har anvnt stormhattens gift, akonitin, som pilgift. I detta
sammanhang kan erinras om dr Margaret Murrays teori att lvorna som har
spelat en s stor roll i curopeisk folktro, i sjlva verket var en
urbefolkning som hade frtrngts frn fruktbara trakter till demarker och
bergsomrden. "lvblst", eller "lvskott", skulle ursprungligen vara
urfolkets frgiftade pilskott. Det har pvisats att man i Europa under
yngre stenldern var frtrogen med bruket av frgiftade pilar. Giftet var
skerligen det snabbt verkande akonitinet och knappast, som dr Murray och
andra gissade, odrtsgift, som verkar fr lngsamt fr att vara effektivt.
        Giftmord och giftmordsfrsk var under antiken och medeltiden s
vanliga att furstar och stormn aldrig kunde knna sig skra frn den ena
mltiden till den andra. Fruktan och ovissheten frstrktes av att man
tilltrodde de professionella giftblandarna lngt strre kunnande n de i
sjlva verket besatt. Theofrastos, Aristoteles elev, berttar att akonitin
kan beredas s att dden intrffar frst efter tv, tre eller sex mnader,
ja till och med efter ett eller tv r! Men detta gift kunde vara lmskt p
annat stt. Ett exempel p detta ges i en - bevisligen osann - historia om
att Aristoteles under Alexander den stores ervringstg till Indien skulle
ha rddat kungens liv p fljande stt: en indisk furste, som fruktade att
Alexander skulle inta hans rike, hade tnkt ut en djvulsk plan fr att
rja honom ur vgen. "Fr hit den vackraste flickan i hela mitt rike", sade
han till sina tjnare, och nr de hade utfrt hans befallning, lt han den
unga kvinnan inta en daglig dos av akonitin som successivt kades. Efter
ngra veckor var hon genomsyrad av giftet, men tack vare gradvis
tillvnjning levde hon i hgnsklig vlmga och var om mjligt nnu
vackrare n tidigare. Nu lt den onde fursten kl henne i en dyrbar sari
och prydde henne med kostbara juveler, varefter han snde henne som gva
till Alexander. Om denne s mycket som kysste eller smekte henne, skulle
han g en sker dd till mtes. Men s blev det inte; nr hon anlnde till
det grekiska lgret, var det den vise Aristoteles som fick syn p henne
frst, och klok som han var sg han genast att det var gift, inte
krlekslust, som fick den indiska sknhetens gon att strla s sllsamt
och bedrande - Alexander var rddad!
        Dessvrre vet vi nu att Aristoteles inte alls deltog i tget till
Indien. Vad den frgiftade flickan betrffar s var hon helt ofarlig; det
r mjligt att man gradvis kan vnja sig vid att inta akonitin i doser som
skulle verka omedelbart ddande p ngon som inte var tillvand men lika
litet som man kan d av intim berring med en nikotinmttad tobaksrkare,
lika ofarligt r det att utngs med akonitinmttade sknheter. Men det
visste man inte p den tiden.
        I Rom gde det mest bermda lnnmordet rum r 54 e.Kr. d dog
kejsar Claudius under mystiska omstndigheter, och den sanitida historikern
Tacitus anklagar Agrippina d.y., Claudius geml, fr att ha ltit mrda
honom s att Nero, dennes son i ett tidigare ktenskap, skulle kunna
bestiga tronen. Man skall frst ha frskt med en anrttning med giftig
svamp, men den gamle kejsaren drabbades bara av kraftigt illamende. Sedan
smorde man akonitin p den fjder med vilken man kittlade honom i gommen
fr att framkalla krkningar och drmed befria honom frn sdant som inte
bekom honom vl. Detta andra frsk krntes med framgng, och Nero blev
kejsare. Den giftblanderska, Locusta, som tillsammans med Claudius egen
livmedikus hade sttt fr de praktiska detaljerna kring mordet, fick andra
spnnande uppdrag, bland annat att frgifta Britannicus, Claudius son, som
hade varit Neros medtvlare om makten.
        En klok man har en gng sagt att giftvxternas historia ocks r
lkemedlens historia. Under frsta vrldskriget anvndes akonitin av
centralmakterna i brist p morfin. Giftet anvnds nnu inom homeopatin som
hjrtstrkande medel, men sammatifattningsvis kan man sga att lkarna har
varit rdda fr det. De har oftast varit eniga med lkaren Leonard Fuchs,
som 1543 skrev att "fastn Dioskorides uppger att akonitum kan anvndas
utvrtes mot gonsmrtor, r det klokast att lmna sdana Farliga vxter
ifred". Vi mste ge honom rtt, ty den som frgiftas av akonitin r illa
ute. Det har aldrig funnits ngot effektivt motgift. Lyckligtvis bryts
giftet snabbt ner, och om den frgiftades andning kan hllas igng p
konstgjord vg under nedbrytningsprocessen r faran ver.
        Det finns ett stort antal Aconitum-arter. Av dem vxer Aconitum
septentrionale vild i Sverige, och eftersom A. napellus frdes in tidigt av
munkarna, kan man rkna med att hxorna knde till bda arterna och anvnde
dem i de salvor med vilka de smorde in sig infr hxsabbatsresorna.
Dessvrre anvndes stormhattens gift ven fr ett annat, mindre oskyldigt
ndaml; det blandades i krleksdrycker, och eftersom giftkoncentrationen
kan variera kraftigt frn exemplar till exemplar var doseringen
svrbemstrad, och det hnde att offret i stllet fr att bli bedrat blev
sinnesfrvirrat eller dog.
        Man skulle tro att de flesta trdgrdsodlare borde betacka sig fr
att ha en s farlig giftvxt som A. napellus i rabatten. Men nej, den r en
mycket vanlig prydnadsvxt i vra trdgrdar. Kanske har den nstlat sig in
under tcknamn som venusvagn eller blduvor, men hur som helst r strsta
frsiktighet p sin plats. I Sydeuropa gick fr inte lnge sedan en hel
familj en plgsam dd till mtes efter att ha tit ngra stormhattsblad som
av misstag hade hamnat bland de grnsaker som serverades till en stekt
anka.

                            - Hxans flygsalva -

        Redan forntidens hxor ansgs kunna flyga. Det lser vi om bl.a.
hos Apulejus, vars hjlte Lucius rkade frfrligt illa ut nr han frskte
gra som hxan Pamfile. Han hade spionerat p henne nr hon smorde in sig
med salva och frsvann bort ver hustaken i en ugglas skepnad. Lucius
tnkte flja efter, men doppade i hastigheten handen i fel kruka, och nr
han smorde in sig frvandlades han, inte till en uggla, utan till "Den
gyllene snan". Men det hrde till sllsyntheterna att det gick s galet.
Den antika litteraturen - t.ex. Ovidius "Metamorfoser" och Petronius
"Satyricon" - innehller mnga berttelser om luftfrder som iscensattes
och genomfrdes utan minsta tillbud. ven under medeltiden var tron p att
hxor kunde upptrda i ugglehamn synnerligen levande. En kuris pminnelse
drom lever kvar i det italienska sprket: strega, det gngse ordet fr
hxa, r via medeltidslatinets striga avlett av det klassiska latinets
strix, uggla.
        Den medeltida kyrkan tycks ursprungligen ha avvisat denna folkliga
frestllning. I varje fall innehller den s.k. "Canon episcopi" en
uppmaning till biskopar att hlla ett vakande ga p "vissa kvinnor som,
frblindade av djvulen, inbillar sig att de nattetid, ridande p vissa
djur, flyger vida omkring i sllskap med hednagudinnan Diana, Herodias och
andra kvinnor i stora skaror". De kyrkliga makthavarna ndrade emellertid
sikt. Nr kyrkan i brjan av 1400-talet hade utplnat de stora
kttarsekterna och p allvar kunde brja bekmpa de europeiska
hxsllskapen, godtog man frbehllslst varje pstende som kunde kasta
ett tvivelaktigt sken ver hxorna, och tron p att de med djvulens hjlp
var i stnd att flyga blev under de fljande rhundradena nstan en dogm,
som f betvivlade.
        Dominikanmunken Bartholomaeus de Spina (1465-1546) terger i sin
"Tractatus de strigibus sive maleficis", 1525, vad en bekant till honom,
lkaren Augustus de Turre frn Bergamo, berttar. Denne hade som ung
studerat i Pavia och kom en kvll s sent hem till sitt logi att ingen
lste upp eller svarade nr han bankade p porten. Till sist klttrade han
upp till en balkong p andra vningen och tog sig in genom ett fnster. Han
gick genast och letade efter tjnsteflickan fr att lxa upp henne, men
fann henne medvetsls och orrlig p golvet i hennes kammare. Nr de
trffades nsta morgon frskte han frga ut flickan om saken, men hon
kunde bara svara att hon hade varit "borta".
        P ett annat stlle i samma skrift berttar de Spina om en notarie
frn Lugano som en morgon inte kunde hitta sin hustru. Han letade efter
henne verallt och fann henne till sist medvetsls, naken och nedsmutsad i
ett hrn av svinstian. Han begrep genast att hon var en hxa och tnkte
frst sl ihjl henne p flcken, men hejdade sig. Nr hon litet senare
kvicknade till och sg hur upprrd han var, fll hon p kn framfr honom
och erknde att hon hade varit "borta" under natten.
        Delvis p s brckliga grunder som dessa och liknande berttelser
byggde hxfrfljarna efter hand upp den bild av hxsabbaten som vi knner
frn otaliga bcker och illustrationer. Hxorna Flyger till Blkulla, dr
de tas emot av djvulen i egen hg person. Hxnoviserna - ofta barn eller
mycket unga kvinnor - ingr dr frbund med honom och "mrks" av honom, och
de gamla hxorna kysser honom dr bak som ett bevis p fortsatt trohet. Nr
dessa ritualer r verstndna dansar man och hller fest men med
frplgnaden r det si och s; ofta r den dlig eller otlig. Under
festens gng har djvulen samlag med var och en av de nrvarande, men det
r en obehaglig och smrtsam upplevelse, fr hans lem r iskall och
frfrligt stor. Tillstllningen kulminerar i en orgie dr hxor och
djvlar, unga och gamla, parar sig med varandra. Till dessa stereotypa
skildringar fogas ibland en anmrkning om att hxorna fre sabbatsresan
smorde in sig med en salva som de antingen hade att av djvulen eller ocks
sjlva hade framstllt enligt hans anvisningar.
        Mycket har skrivits om denna mystiska salva. I "Malleus
maleficarum" kan man lsa om en hxa som under ett frhr beknde att "vi
lgger vra snaror srskilt fr odpta barn, men ocks fr dpta nr dessa
inte skddas av korsets tecken eller bner... och ddar dem med
besvrjelser i vaggan eller, om de sover bredvid sina frldrar, p ett
sdant stt att man eftert tror att de har legats ihjl eller eljest dtt
en naturlig dd". Av frhret framgr ocks att offren senare rvades bort
ur sina gravar och anvndes fr att framstlla "en salva som hjlper oss
med vra konster, njen och frder".
        Mnga lrda mn som under andra hlften av 1500-talet och senare
intresserade sig fr hxsalvorna var missnjda med denna enkla och
rttframma frklaring. Sir Francis Bacon hade mhnda ovan nmnda citat i
tankarna nr han 1626, kort fre sin dd, skrev: "Den salva hxorna
anvnder sgs vara gjord av fett frn barn som har grvts upp ur sina
gravar samt av saften av vild selleri, stormhatt och femfingerrt blandad
med fint vetemjl. Jag skulle snarare tro att den bestr av de smngivande
drogerna som r bolmrt, odrt, alruna, nattskatta, tobak, opium, saffran,
poppelblad etc." En av Bacons samtida, den italienske lkaren Giambattista
della Porta (1538-1615), hade emellertid i sitt viktigaste verk, "Magia
naturalis", 1589, beskrivit ett antal salvor som alla innehll "de
smngivande drogerna" opium, bolmrt, odrt m.fl., men ocks barnfett!
"Malleus"-hxan frteg visserligen de aktiva ingredienserna i sin salva,
men hon ljg inte om barnfettet; det ingick ganska ofta i salvorna, ibland
eufemistiskt omtalat som "ett visst ktt". ven fladdermusblod, huggorm och
padda frekommer som ingredienser, men endast den sistnmnda, som
innehller hjrtglykosiden bufotalin, r biologiskt aktiv.
        Man knner till ganska mnga recept p hxsalvor, men det r
frhllandevis f av dem som r kompletta. Nstan alla saknar exakta
uppgifter om proportionerna mellan de olika ingredienserna; och ngra
innehller bara inaktiva eller fga aktiva mnen, som definitivt inte kan
ha hjlpt ngon hxa lngt p frden. Om man bortser frn de recept som r
alltfr ofullstndiga terstr omkring 16 stycken som r relativt
plitliga. Dessa str att finna i verk som det ovan nmnda av della Porta,
i "De praestigiis daemonum, et cantationibus, ac ueneficiis" frn 1563 av
lkaren Johann Weyer, i "De subtilitate rerum" frn 1550 av Gerolamo
Cardano och i "De la Lycanthropie, Transformation, et Extase des Sorciers"
frn 1615 av Jean de Nynauld. Bland ingredienserna i dessa recept terfinns
bl.a. odrt och sprngrt, femfingerrt, stormhatt, vallmo (svl
opiumvallmo, Papaver somniferum, som kornvallmo, Papaver rhoeas),
belladonna, bolmrt, nattskatta, alruna, spikklubba, drrepe och poppel.
Samtliga dessa innehller biologiskt aktiva mnen av olika slag. Om
vxterna anvnds var och cn fr sig kan de verka muskelavslappnande,
lugnande eller svande, vissa ocks hallucinationsframkallande. tskilliga
av dem r ddande om de intas i tillrckligt stora doser, och ngra, t.ex.
stormhatt, kan vara farliga ven vid utvrtes bruk. En av de frsta som i
vr tid experimenterade med hxsalvorna, den tyske forskaren dr Karl
Kiesewetter, avled av frgiftning efter ett av sina experiment. Man skulle
drfr kunna tro att hxorna utsatte sig fr livsfara varje gng de smorde
in sig med sina salvor, men ingenstans finner man belgg fr att de
ngonsin rkade illa ut. Orsaken r sannolikt att beredningen av salvorna
anfrtroddes endast erfarna hxor, som var s frtrogna med sina vxter att
ngon risk aldrig frelg.
        De flcsta forskare r ense om att varje vxts kemiska bestndsdelar
br sin del av ansvaret fr sabbatsupplevelsens olika faser. Dessutom kunde
hxorna konsten att kombinera just de rter som i rtt avvgd dosering gav
salvan dess nskade verkan. Men den konsten tog hxorna med sig i graven,
eller kanske upp p blet. I vr tid knner vi inte till ett enda
salvrecept om vilket man kan sga att dc enskilda bestndsdelarna r skert
identifierade, att alla ingrediensernas kemiska innehll r klarlagt och
att den korrekta mngden av varje bestndsdel r faststlld.
        Hxritterna och hxsabbaten anses i dag i allmnhet vara fenomen
som inte hr hemma i verkligheten. Med salvornas hjlp kom hxorna i
kontakt med en vernaturlig vrld, hrde rster och sg spken och kunde
eftert inte inse att alltsammans hade varit en narkotisk drm. Men om
hxsammankomsterna verkligen har gt rum mste vi anta att hxsabbaterna i
verkligheten var ngot annat n det vi alltid ftt hra. Om man ser nrmare
p hxornas beknnelser beskrivs hxsabbaten visserligen i varierande
vndningar, men helhetsbilden r alltid densamma. Det har sagts att det var
frhrsledarnas egna fantastiska frestllningar om hxsabbaten som kom
till uttryck nr de misshandlade hxorna frskte vara sina bdlar till
lags. Men det skulle ocks kunna tnkas att de likalydande beknnelserna
var ett verenskommet spel: i samtidens gon plausibla parodier som hxorna
anvnde fr att skydda och bevara hxsabbatens och hxreligionens
mysterier.

--------------------------------------------------------------------------
